Feeds:
Inlägg
Kommentarer

KORT OM BOXNING: Vad säger man om detta? F.d. tungviktsproffset, Jameel McCline berättar öppet och osentimentalt om hur han tog till olagliga medikamenter (performance-enhancing drugs) för att få en liten behövlig skjuts i karriären till ”The Rings” reporter, Michael Woods. Enligt stycket som ni kan läsa på länken här undertill hävdar samme man att ”alla gjorde det under den perioden back in the day” vilket får en att tänka till. Var hela proffsboxnings-branschen (tungvikten) förgiftad av ett utbrett ”fuskande”? Eller säger Jameel bara så för att förmildra omständigheterna kring hans eget fuskande. Hursomhelst känns det väldigt tråkigt och inte så lite cyniskt hur han resonerar. Ta del av stycket här nedan! 

(Tack till Björn Berge)

Jameel McCline admits PED usage: ‘Everybody was using’

 

Annonser

2651BACE-BE9A-4E66-82D3-ADF2BF7CEBB7

KORT OM BOXNING: Tungvikt är ju alltid tungvikt, den ultimata viktklassen. Viktklassernas viktklass så att säga.Noterade att en av mina absoluta favoriter i ringen, hårdslående Andy Ruiz, var i elden nyligen. Det skedde den 20:e april  på ”Dignity Health Sports Park” i Carson Kalifornien,  mötte han Alexander Dimitrenko från Ryssland. Känns namnet igen? Jo det var samme man som brutalt avslutade (drog ut) Adrian Granat i Malmö 2017.  Hur gick det för Ruiz då? Spana in matchen på klippet nedan så får ni se!

(Tack till Björn Berge)

CAFEB9A6-168C-4082-B698-FC2D50C6D610

KORT OM BOXNING: Intervju (kort): På ”Clarion Post Hotell” mitt i centrala Göteborg ägde en helt fenomenal Fighting-gala rum på långfredagen med ett koppel helt fantastiska matcher (boxning, MMA, thaiboxning) och dessutom, med ingen mindre än Attila Levin i en av huvudrollerna. Jag var på plats och upplevde eventet från ”nästan  ringside” , det var rasande fartfyllt och underhållande. Jag fick, milt sagt, mersmak och bestämde mig därför för att kontakta promotorn själv i egen hög person, Mr Daniel Högström för att höra mig för om det möjligtvis fanns planer för mer av samma sort längre fram, läs min korta Q&A med honom här undertill.

Fråga: Jag hörde att det fanns vissa planer på en gala i november igen, om den realiseras blir det i så fall en mixad gala och blir det i Göteborg?

Svar: Nästa gala blir mixad även den. Galan blir i Göteborg, det lutar åt November.

Fråga: Får man fråga hur många som var på plats på galan i fredags , kändes som om det var slutsålt, var det det?

Svar: Vi sålde 850 biljetter det var slutsålt.

Fråga: Jag känner ju inte till din bakgrund,  är du en boxningskille eller brinner du för alla kampsporter?

Svar: Jag är en boxningsnörd i botten men även väldigt intresserad av alla kampsporter främst MMA.

Fråga: Hur funkar det att samarbeta med så många kampsportsgrenar? Är det klurigt eller lättvindigt?

Svar: Det är lite merjobb än att köra en renodlad gala med endast en disciplin men vi håller på att skapa ett koncept och hybridgala är det vi valt då det attraherar en större publik.

Fråga: Sist men inte minst, vem i boxningsfaniljen (Sverige) skulle du vilja se som debutant på din nästa gala?

Svar: Agnes Alexiusson i en amatörmatch på galan hade varit coolt, Agnes är en mycket duktig boxare.

(Fotot: Daniel Högström poserar på ”röda mattan” inför kampsportsgalan)

07C612CF-F7E2-469D-930D-700A61EC822E

KORT OM BOXNING: ”Kan inte det här eländet ta slut någon gång?” såg det ut som Attila Levin tänkte, samtidigt som han rutinerat pepprade grekens ansikte med uppercuts krokar och korta fina raka slag. Precis som i fornstora dagar. Attila kändes igen. Visst ”satte takterna i fortfarande” känslan, pricksäkerheten, och det där mjuka, avslappnade. Det fanns där och kunde plockas fram när det behövdes, men han sneglade betänkligt ofta på ”bildskärmens” klocka. Var orken möjligen lite halvdan? Hade han inte gjort sin läxa i träningslokalen? Eller var han bara färgad av det faktum att han ju på förhand redan hade bestämt sig för att det skulle bli hans sista match i händelse av seger. (något han avslöjade i segerintervjun efteråt  med Paolo Roberto). Han ville få det överstökat liksom, och avsluta karriären med en seger. Det hade gnagt i honom länge den där förlusten till Helenius 2010. Greken Marios Kollias var dock sannerligen ingen ”pushover”  – det blev en tuff batalj hela vägen, i tredje ronden satte han dessutom fart utav bara tusan och den svenske proffsstjärnan var hårt ansatt där ett tag, fick ta emot en hel skur av slagserier och tvingades tillfälligt backa undan. Han redde dock ut det hela och var aldrig i riktig fara. När fighten var över efter fyra ronder var Kollias ansikte rödsprängt och blodigt. Som en solmogen tomat. Attilas hårda nypor hade onekligen satt sina spår och vem som hade vunnit var det aldrig något tvivel om, Levin vann med bred marginal (3-0). Jag personligen blev inte besviken på Attilas insats. Den var överlag bra, över förväntan faktiskt.

Galan i övrigt då? Jo showen inleddes med en väldigt underhållande amatörmatch, svenske mästaren och landslagsmannen, på 69 kilo, Billy ”The kid” Liljeqvist (Bulldog Training Center) tog sig an Majorna-boxaren, John Jeppson Rudell, en tämligen okänd snubbe för mig. Denne visade sig dock vara tuff som attan, fick bra med ”påskrivet” av Liljeqvist (två räkningar) men gav sig inte, stod tiden ut och bet bitvis ifrån väldigt bra. Billy var dock för bra och vann solklart på poäng.

Hamza Barkas motståndare, Tengiz Ubilava från Georgien  (mellanvikt) inledde kaxigt med låg gard. Stundtals hånande i sin approach, det gillades inte av publiken, men Barka började röra på fötterna och låta händerna gå, det gjorde susen. Slagen började träffa och Ubilavas självsäkerhet fick sig en törn och avtog successivt. Göteborgaren lät sig inte ”lekas med”. Bestämd och bra boxning av Hamza distansen ut. Georgiern var inte dålig men rådde bara inte på hemmaboxaren. Klar poängseger.

Oliver Flodin var tillbaka med en  efterlängtad seger denna kväll, boxade ypperligt och träffade ideligen georgiern, Nodar Tskhovrebadze med fina raka slagserier, han var tuff och gick matchen igenom bara framåt (inte ett steg bakåt) i en väldigt obrydd och offensiv stil. Den Göteborgs-bördige svensken med Vaggeryd som bas, var dock för teknisk och ”klädde av” gästen med sin talang. Snabbhet, undanglidningar och rak enkel skolboxning blev ”segernycklarna” för Oliver som hade en bra kväll. Det såg stabilt ut.

Arrangemanget hade en proffsig inramning med rutinerade Paolo Roberto som ciceron, det var K1-matcher (thaiboxning) amatör i en ring utanför konferenslokalen där proffsfighterna utkämpades innan galan började (17:00-18:00), dessa var hårda, tuffa och underhållande. Excellenta förmatcher som jag och mitt sällskap hade stor behållning av. MMA-fighterna på proffsgalan var av vass kaliber. Riktigt fina. Thaiboxningsmatcherna också. Inget gick att klaga på. En härlig kampsportskväll. Väl värd biljettpriset.

67089AF2-6817-4BF9-B759-FD7B4B451170

KORT OM BOXNING: Ikväll på ”Clarion Post Hotell” i Göteborg gör tungvikts-esset, Attila ”The Hun” Levin comeback efter drygt åtta års inaktivitet. Det senaste ”giget” resulterade i en förlust till duktige finnen, Robert Helenius i november 2010. I kvällens gala smygstartar han igång karriären igen med en försiktig fyrarondare mot greken, Marios Kollias. Vi är många som är spända på att se hur mycket som finns kvar i den talangfulle Stockholmarens kropp vid 43 års ålder. Är han i form igen? Vad har han gjort under åren som gått sedan senaste fighten? Har han legat på sofflocket eller hållit igång? Intresset är stort, såpass stort att ”our man”  de facto pryder förstasidan på Aftonbladets sportbilaga. Nämnda tidning sänder för övrigt galan direkt för sina ”plus-kunder”.

B.t.w. minns  ni Attilas olympiska fight mot Wladimir Klitschko på Atlanta-OS 1996? Ta en titt infogar den här undertill!

D6ABD2A8-F64C-4158-A2DB-ED3B44BBDA96

KORT OM BOXNING: Krönika: Visst unnar jag, som de flesta andra, Otto Wallin en titelchans mot Anthony Joshua, men vore det rätt och schyst just nu? Frågar ni mig så säger jag spontant nej på den frågan. Det vore att kasta svensken till lejonen vid första bästa tillfälle. Alldeles för tidigt.

Det vore att spoliera en potentiellt lovande karriär i USA som han precis nu ståri ”dörren inför”.

Det vore att tillintetgöra en rad intressanta möjligheter och matcher som potentiellt skulle kunna göras möjliga inom den närmaste tiden.

Jag skulle mycket hellre se en långsam klättring mot ett bättre läge, en mer rättvis utgångspunkt. Att ”varumärket” Otto Wallin stärks ytterligare några snäpp.

Det är helt uppenbart att han inte är 100 procentigt redo för en sådan utmaning som den suveräne världsmästaren ju faktiskt är i det här skedet av karriären.

Ett par matcher till (segrar) mot några ”större” namn i USA, en vunnen NABF-titel i bagaget kanske, eller varför inte en EBU-dito som t.ex. Steffen Tangstad hade när han gick upp emot Michael Spinks 1986. Det var en vansinnig matchning på den tiden men helt klart jämförbar med vad Wallin mot Joshua vore sommaren 2019 om den blev verklighet. En ”miss-match” enligt de flesta experter. Jag tycker inte exakt så men att den är onödigt ojämn för tillfället. Det vore i alla händelser en försumbar parentes i boxningshistorien. Och Det vore väl trist.

Otto har ju inte givits en ”fair chans” att visa vad han går för ännu. Att han sparrat många ronder med Joshua är både en fördel och en nackdel i sammanhanget. Ni hajar säkert varför. Yes, Wallin känner till Brittens svagheter (om det nu finns några) men Joshua känner också till Ottos diton. Den fördelen nollställs i min bok. Den är inte något ”ess i rockärmen”.

Det enda som Otto ”lägger på bordet” (har att komma med) är hans obesegrade status (20-0, 13 KO:s). Den tycker jag att han skall behålla ett tag till innan det ”stora sker”.

Ekonomiskt sett vore det förstås en karriäravgörande möjlighet för svensken. Det kan man bara inte tacka nej till, och det skall han inte göra heller. Sådana chanser är där för att fångas i farten. Den ekonomiskas aspekten går ju inte att bortse ifrån.

Det skulle innebära ”håva in de stora pengarna” och det är i sig bra – men det skulle också högst sannolikt innebära, lägga ned verksamheten för att det inte finns något mer att satsa emot. Vore det en schyst sorti?  Hade Otto varit tillfreds med sin karriär då?

Jag tror inte det. Med detta sagt, jag håller förstås ändå tummarna hårt för att han får chansen!

Glad Påsk Boxningsvänner! 

554783C9-4A49-4D8A-8223-A155C01EB4D5

KORT OM BOXNING: Krönika: Jag tjusades också av britten Amir Khans briljans under OS 2004. Han var ung, så naturligt begåvad och osedvanligt självsäker för sin ålder. Silvermedaljen gav kraftig mersmak och hade en helt uppenbar guld-aura över sig. Han bokstavligen boxade sig in i våra hjärtan på den Olympiaden, vid det tillfället. Naturligtvis frågade vi oss, ”vad skall det bli av den grabben?” Proffskarriären låg framför honom, utstakad och var till synes guldkantad innan den ens  hade börjat. VM-titlar, och långvarig dominans som yrkesfighter spåddes och kändes helt självklart. Khan var efter OS promotorernas  allra hetaste ”byte”. Han var formligen glödhet. När så proffskarriären drog igång gick det som väntat lysande 18 raka segrar radades upp innan en tämligen okänd colombian vid namn Breidis Prescott plötsligt  ”punkterade” stjärnglansen och spräckte nollan. Vi som tittade fick oss en chock. ”Vad var det som hände? Hur kunde det hända? Den oövervinnerlige Amir Khan gick på en propp. Rejäl sådan dessutom och sydamerikanen segrade oväntat på KO. Boxningsvärlden kippade efter andan. Storbritanniens boxningssfär var traumatiserad. Året var 2008 och den dekorerade amatörstjärnan har, om vi skall vara riktigt ärliga, inte hämtat sig riktigt ännu efter det där grundliga nederlaget. Det var som om en osynlig kraft bara ryckte av honom kläderna och avslöjade (exponerade) hans hemliga vapen. Ingenting blev någonsin sig likt efter det. Tunga förluster till namn som Lamont Peterson, Danny Garcia och Saul ”Canelo” Alvarez följde. Inget att skämmas över förvisso (de var bra boxare) men mystiken, självklarheten och framför allt stjärnstatusen ”stack iväg som en avlöning” och helt sannolikt de riktigt stora pengarna med den. Khan är fortfarande ett aktat namn i branschen men förtroendet hos fans, journalister,  branschfolk, undertecknad inget undantag, är aningen klent. Jag tycker nu (tråkigt nog)  att Khan är lite för svajig, bräcklig och labil för att jag skall riktigt orka mobilisera upp ett genuint intresse för matchen mot suveräne Terrence Crawford nu till helgen (lördag 20/4). Jänken känns som en skyhög favorit (34-0, 25 KO:s) och självklar som segrare. Jag tror på en tidig knockout i Crawfords favör. Sorgligt nog önskar jag att det hade varit omvänt. Amir Khan har ju en speciell plats i mitt hjärta, kommer alltid att ha!